Strategier, TOTE och grundläggande modellering – del I

NLPs modell för att beskriva hur vi människor fungerar har tagit intryck både från behaviorismen och från konstruktivismen – två modeller som tidigare tävlade om att beskriva hur människor fungerade och hur man därför bäst skulle strukturera bland annat lärande och undervisning. I efterskott kan man kanske konstatera att båda hade både rätt och fel, eller att de höll i var sin pusselbit från samma kartong.

Behaviorismens syn på människans sätt att fungera handlade om stimulus (S) och respons (R). I dess världsbild hände saker utanför vår hjärna och inom oss var vi helt enkelt kopplade på ett sådant sätt att en inlärd respons triggades. Inlärning handlade därför om att störa/koppla ur tidigare gjorda associationer (t ex genom negativ förstärkning) och att skapa nya som skulle främja det önskade beteendet (genom belöning eller utebliven bestraffning).

Inom NLP finns S/R kvar som förankringar (eftersom vi idag vet att det mycket riktigt är så att ett stimulus triggar oss – det är bara det att det finns ett tomrum i den gamla modellen som inte tar hänsyn till allt det som sker innan vi avfyrar vår respons. Det tomrummets innehåll är också vad vi kan kalla för vårt medvetande, vilket agerar inte enbart på världen utanför utan i högsta grad utifrån en modell av hur världen fungerar, vilket var vad konstruktivismen hävdade.

I NLPs värld har vi egentligen två olika kartor – den första (primary access) som vi baserar på sinnesintryck (modaliteterna) och på hur vi kodat dem (submodaliteter) och den andra (second access) som utgörs av vår lingvistiska och semantiska beskrivning av den föregående. I den senare klär vi intryck och tolkning i ord (vilket innebär ytterligare ett lager av utelämningar, förvrängningar och generaliseringar).

Det är i glappet mellan stimulus och respons som meningsskaparmaskinen mellan öronen testar det som kommer in, agerar för att ta sig närmare ett önskat läge (här först kommer vår yttre respons), och sedan åter testar om målet är uppnått för att vid framgång sedan avbryta och återgå till vad det nu var vi ägnade oss åt innan, eller följa en ny tankegång.

Det arbetsflödet kallas för TOTE (Test – Operate – Test – Exit) och ligger till grund för NLPs hörnstenar om att känna till det önskade resultatet, agera, vara uppmärksam på feedback (testa om vi nådde fram) och utöva flexibilitet (så att vi kan ändra vad vi gör för att nå vårt resultat).

Samma modell ligger även till grund för NLPs fördjupade beskrivning av strategier, för det som NLP tillförde till TOTE-modellen var en beskrivning av HUR vi gör i de olika stegen, på individnivå vilket ju också medförde att vi fick ett verktyg för att avkoda mänskligt beteende och lära ut det till andra (inklusive oss själva).

Som vi redan beskrivit i avsnitten om representationssystem respektive om submodaliteter, så består vårt tänkande av att vi använder oss av våra sinnen (våra modaliteter) antingen för att ta in data från omvärlden, eller för att föreställa oss framtiden eller minnas tidigare situationer. Vi jämför det vi upplever utanför oss själva med antingen våra minnen eller våra konstruerade representationer. På basis av hur vi skruvat med submodaliteterna ger det oss en tolkning av det vi upplever, vår första nivå av innebörd. Vår karta (vår kognitiva modell) förser oss automatiskt med de tolkningar som av hjärnan bedöms som adekvata och därefter får vi den emotionella interna signalen som talar om för oss hur vi upplever läget och om vi anser att det är läge att fira segern, bita ihop och överleva dagen, slåss eller fly.

Låt oss ta ett par nykära individer som passerat förälskelsefasen och börjar ställa sig frågor om både sig själva och varandra. Säg att person X har haft tidigare situationer där X har fått höra att X är tråkig för att X är tystlåten, fast X egentligen älskar att vandra tyst, hand i hand, utan att ständigt behöva föra en konversation.

De är ute och går, i tystnad. TOTE loopen för gå promenad och prata/agera social varelse, har en inbyggd kontroll för hur länge X har varit tyst och i normalfallet är det en väldigt viktig signal eftersom X kan prata öronen av sin omgivning. Fast just idag är X uppslukad av en solig dag med fågelsång i det bästa sällskap X vet. Så X är i downtime (intern process) och därför inte så pratsam. Det tar ju tid att processa kinetestisk information och det finns stora mängder av den en dag som denna.

Plötsligt slås X av en medveten tanke ”undra om jag är trist att gå med för att jag är för tyst”. Varifrån dök den tanken upp? Låt oss kika på hur det kan ha gått till.

Test:

V(e) – Ser allt det fina som sker omkring
A(id) – Pratar med sig själv om hur fin den här promenaden känns
K(e) – Känner partnerns hand i sin, hur greppet en liten stund blir svagare
K(i) – Bedömer hur länge de båda gått tystna
A(ir) – Minns en tidigare incident med en annan partner som ansåg X trist
K(i) – Känner sig sorgsen och rädd

Operate:

A(id) – Pratar med sig själv om att göra sig medveten om vad det är för rädsla

Som tur är så är X NLP-utbildad så X kan direkt ställa sig metamodell-frågor för att avgöra vad det är som är relevant i stunden och vad som är ett eko av något som redan har passerat. (Aid)

X dissocierar under promenaden för att betrakta sig själv och partnern från sidan, samt föreställer sig vara i partnerns skor (Vic, Atr, Aid) och noterar med synen (Ve) att de går i synk.

För att få mer data trycker X partnerns hand och får en tyst speglad respons. (Ke)

X tittar på sin partner och ler, samt får ett leende åter. X tar in det speglade leendet (Ve) och jämför med tidigare leenden från partnern (Vir) samt konstaterar att partnern verkar lite nedstämd.

Partnern Y frågar om en tidigare händelse och X följer upp med att berätta om hur härligt X upplever att det är att de kan gå tysta ihop och njuta av allt det vackra runt omkring dem, samtidigt som X berättar att X en kort stund var rädd att vara tråkig, men sedan kom på att det bara var ett eko från en annan relation och hur glad det gör X att få vara just här och just nu med Y.

Y svarar storögt att Y precis gick runt med samma rädsla.

Test:

X har nu kongruent auditiv extern information som bekräftar att rädslan inte är adekvat i nuläget.

Exit:

Känslan upphör. De fortsätter sin fina promenad i solskenet. Båda ännu lite tryggare och ännu mer förundrade över det fina de hittat tillsammans.

Hmm, kan vi ha identifierat en strategi hos X?

Nu har vi bara data från ett samplingstillfälle för hur X gör när X blir orolig över att inte räcka till för sin partner. För att vi ska kunna fastställa vilka pusselbitar som utgör strategin så behöver vi först av allt kolla att det verkligen är en strategi och inte bara en enstaka incident som råkade bli ok. Om vi konstaterar att det är en strategi, då behöver vi fastställa i vilken kontext den tillämpas och dess omfång (vilka olika sammanhang fungerar den i och vilken är den lägsta logiska nivå avseende beskrivningen av strategin, som gäller som förklaring för samtliga kontext).

Kanske är det i exemplet ovan inte ”strategin för att minska rädslan för att bli lämnad av sin partner” utan X kanske använder sig av en liknande verklighetskontroll även i andra sammanhang? Då kanske omfattningen snarare handlar om ”strategin för att bedöma den inre rädslosignalens relevans för att kunna punktera irrelevanta rädslor”. Vi kan behöva chunka uppåt (bredare generaliseringar) eller nedåt (ytterligare precision) för att precisera exakt vad det är för strategi som vi avser att fånga.

Därefter kan vi söka upp tre olika individer, som vi modellerar i tre olika kontext, vid tre olika tillfällen per kontext. Om alla tre är likvärdigt duktiga på att desarmera inre rädslor så är det troligt att vi kommer att finna likheter i strategierna. Det som är gemensamt kan vara det som är avgörande för att strategin lyckas, medan det som avviker mellan försökspersonerna och de olika samplingstillfällena kan vara irrelevant brus.

Ok, vi är redo att fånga strategin, så hur ska vi agera?

1. Börja med att etablera en positiv ram för att skapa samhörighet (rapport): ”Du gör det där så bra, lär mig göra det med” eller ”Anta att jag skulle vara du för en dag, hur skulle jag göra det du gör?”
2. Kliv in i tillståndet eller färdigheten. Se till att personen är fullständigt associerad och kongruent med tillståndet eller färdigheten. Det bästa är att göra detta fysiskt på plats där personen normalt utövar strategin. Då triggas saker av den naturliga omgivningens förankringar, t ex att ha händerna på tangentbordet, sitta på en speciell stol mm. Kan ni inte vara där, så låt personen rollspela och återskapa delar av kontexten genom tonalitet, gester, möblering mm.
3. Hjälp personen att intensifiera tillståndet/minnet av att utöva färdigheten
4. Utforska hur personen gör det den gör. Var noga med att använda ett sinnesbaserat neutralt språk. Kalibrera VAKOG-händelser genom modellens ögonrörelser, tonalitet, tempo, gester, röstläge, ordval.
5. Försätt dig själv i uptime-läge med fokus utåt och i observatörs/metaposition. Träna dig i att undvika att värdera/sätta etiketter på det du ser och hör. Bara notera informationen, utan att den färgas av dina egna erfarenheter och tolkningar. Var som en kamera. Notera att människor ofta utför det beteende de ombeds beskriva. Fånga sekvenser, loopar, tester och villkor.
6. Be dem att överdriva ett steg i strategin. När de gör det kan det i sin tur trigga andra relaterade representationer, genom att överdriften tvingar dem att checka av mot deras egen inre representation av vad de gör.
7. Håll dig borta från innehållet! Du är där för att studera strukturen, inget annat.

Exempelfrågor:

1. Triggers
– Hur vet du när du är redo att börja ….
– Vad låter dig veta att du är redo att…

2. Operationer
– Vad gör du först?
– Vad händer när du startar?
– Vad gör du när du inte är säker på om du nått ditt önskade resultat?

3. Tester
– Vilka jämförelser gör du?
– Hur vet du när du fått dina kriterier uppfyllda?
– Vilka är dina kriterier uppfyllda?

4. Beslutspunkter
– Vad låter dig veta att du är klar?
– Vad låter dig veta att du borde gå vidare till något annat?
– Vad låter dig veta att du inte har lyckats?
– Hur vet du att du har avslutat strategin?

I morgon återkommer vi till strategier, men då avseende möjligheten att inte bara fånga upp de vi redan har utan att designa nya och installera dem.