Strategier, TOTE och grundläggande modellering – del I

NLPs modell för att beskriva hur vi människor fungerar har tagit intryck både från behaviorismen och från konstruktivismen – två modeller som tidigare tävlade om att beskriva hur människor fungerade och hur man därför bäst skulle strukturera bland annat lärande och undervisning. I efterskott kan man kanske konstatera att båda hade både rätt och fel, eller att de höll i var sin pusselbit från samma kartong.

Behaviorismens syn på människans sätt att fungera handlade om stimulus (S) och respons (R). I dess världsbild hände saker utanför vår hjärna och inom oss var vi helt enkelt kopplade på ett sådant sätt att en inlärd respons triggades. Inlärning handlade därför om att störa/koppla ur tidigare gjorda associationer (t ex genom negativ förstärkning) och att skapa nya som skulle främja det önskade beteendet (genom belöning eller utebliven bestraffning).

Inom NLP finns S/R kvar som förankringar (eftersom vi idag vet att det mycket riktigt är så att ett stimulus triggar oss – det är bara det att det finns ett tomrum i den gamla modellen som inte tar hänsyn till allt det som sker innan vi avfyrar vår respons. Det tomrummets innehåll är också vad vi kan kalla för vårt medvetande, vilket agerar inte enbart på världen utanför utan i högsta grad utifrån en modell av hur världen fungerar, vilket var vad konstruktivismen hävdade.

I NLPs värld har vi egentligen två olika kartor – den första (primary access) som vi baserar på sinnesintryck (modaliteterna) och på hur vi kodat dem (submodaliteter) och den andra (second access) som utgörs av vår lingvistiska och semantiska beskrivning av den föregående. I den senare klär vi intryck och tolkning i ord (vilket innebär ytterligare ett lager av utelämningar, förvrängningar och generaliseringar).

Det är i glappet mellan stimulus och respons som meningsskaparmaskinen mellan öronen testar det som kommer in, agerar för att ta sig närmare ett önskat läge (här först kommer vår yttre respons), och sedan åter testar om målet är uppnått för att vid framgång sedan avbryta och återgå till vad det nu var vi ägnade oss åt innan, eller följa en ny tankegång.

Det arbetsflödet kallas för TOTE (Test – Operate – Test – Exit) och ligger till grund för NLPs hörnstenar om att känna till det önskade resultatet, agera, vara uppmärksam på feedback (testa om vi nådde fram) och utöva flexibilitet (så att vi kan ändra vad vi gör för att nå vårt resultat).

Samma modell ligger även till grund för NLPs fördjupade beskrivning av strategier, för det som NLP tillförde till TOTE-modellen var en beskrivning av HUR vi gör i de olika stegen, på individnivå vilket ju också medförde att vi fick ett verktyg för att avkoda mänskligt beteende och lära ut det till andra (inklusive oss själva).

Som vi redan beskrivit i avsnitten om representationssystem respektive om submodaliteter, så består vårt tänkande av att vi använder oss av våra sinnen (våra modaliteter) antingen för att ta in data från omvärlden, eller för att föreställa oss framtiden eller minnas tidigare situationer. Vi jämför det vi upplever utanför oss själva med antingen våra minnen eller våra konstruerade representationer. På basis av hur vi skruvat med submodaliteterna ger det oss en tolkning av det vi upplever, vår första nivå av innebörd. Vår karta (vår kognitiva modell) förser oss automatiskt med de tolkningar som av hjärnan bedöms som adekvata och därefter får vi den emotionella interna signalen som talar om för oss hur vi upplever läget och om vi anser att det är läge att fira segern, bita ihop och överleva dagen, slåss eller fly.

Låt oss ta ett par nykära individer som passerat förälskelsefasen och börjar ställa sig frågor om både sig själva och varandra. Säg att person X har haft tidigare situationer där X har fått höra att X är tråkig för att X är tystlåten, fast X egentligen älskar att vandra tyst, hand i hand, utan att ständigt behöva föra en konversation.

De är ute och går, i tystnad. TOTE loopen för gå promenad och prata/agera social varelse, har en inbyggd kontroll för hur länge X har varit tyst och i normalfallet är det en väldigt viktig signal eftersom X kan prata öronen av sin omgivning. Fast just idag är X uppslukad av en solig dag med fågelsång i det bästa sällskap X vet. Så X är i downtime (intern process) och därför inte så pratsam. Det tar ju tid att processa kinetestisk information och det finns stora mängder av den en dag som denna.

Plötsligt slås X av en medveten tanke ”undra om jag är trist att gå med för att jag är för tyst”. Varifrån dök den tanken upp? Låt oss kika på hur det kan ha gått till.

Test:

V(e) – Ser allt det fina som sker omkring
A(id) – Pratar med sig själv om hur fin den här promenaden känns
K(e) – Känner partnerns hand i sin, hur greppet en liten stund blir svagare
K(i) – Bedömer hur länge de båda gått tystna
A(ir) – Minns en tidigare incident med en annan partner som ansåg X trist
K(i) – Känner sig sorgsen och rädd

Operate:

A(id) – Pratar med sig själv om att göra sig medveten om vad det är för rädsla

Som tur är så är X NLP-utbildad så X kan direkt ställa sig metamodell-frågor för att avgöra vad det är som är relevant i stunden och vad som är ett eko av något som redan har passerat. (Aid)

X dissocierar under promenaden för att betrakta sig själv och partnern från sidan, samt föreställer sig vara i partnerns skor (Vic, Atr, Aid) och noterar med synen (Ve) att de går i synk.

För att få mer data trycker X partnerns hand och får en tyst speglad respons. (Ke)

X tittar på sin partner och ler, samt får ett leende åter. X tar in det speglade leendet (Ve) och jämför med tidigare leenden från partnern (Vir) samt konstaterar att partnern verkar lite nedstämd.

Partnern Y frågar om en tidigare händelse och X följer upp med att berätta om hur härligt X upplever att det är att de kan gå tysta ihop och njuta av allt det vackra runt omkring dem, samtidigt som X berättar att X en kort stund var rädd att vara tråkig, men sedan kom på att det bara var ett eko från en annan relation och hur glad det gör X att få vara just här och just nu med Y.

Y svarar storögt att Y precis gick runt med samma rädsla.

Test:

X har nu kongruent auditiv extern information som bekräftar att rädslan inte är adekvat i nuläget.

Exit:

Känslan upphör. De fortsätter sin fina promenad i solskenet. Båda ännu lite tryggare och ännu mer förundrade över det fina de hittat tillsammans.

Hmm, kan vi ha identifierat en strategi hos X?

Nu har vi bara data från ett samplingstillfälle för hur X gör när X blir orolig över att inte räcka till för sin partner. För att vi ska kunna fastställa vilka pusselbitar som utgör strategin så behöver vi först av allt kolla att det verkligen är en strategi och inte bara en enstaka incident som råkade bli ok. Om vi konstaterar att det är en strategi, då behöver vi fastställa i vilken kontext den tillämpas och dess omfång (vilka olika sammanhang fungerar den i och vilken är den lägsta logiska nivå avseende beskrivningen av strategin, som gäller som förklaring för samtliga kontext).

Kanske är det i exemplet ovan inte ”strategin för att minska rädslan för att bli lämnad av sin partner” utan X kanske använder sig av en liknande verklighetskontroll även i andra sammanhang? Då kanske omfattningen snarare handlar om ”strategin för att bedöma den inre rädslosignalens relevans för att kunna punktera irrelevanta rädslor”. Vi kan behöva chunka uppåt (bredare generaliseringar) eller nedåt (ytterligare precision) för att precisera exakt vad det är för strategi som vi avser att fånga.

Därefter kan vi söka upp tre olika individer, som vi modellerar i tre olika kontext, vid tre olika tillfällen per kontext. Om alla tre är likvärdigt duktiga på att desarmera inre rädslor så är det troligt att vi kommer att finna likheter i strategierna. Det som är gemensamt kan vara det som är avgörande för att strategin lyckas, medan det som avviker mellan försökspersonerna och de olika samplingstillfällena kan vara irrelevant brus.

Ok, vi är redo att fånga strategin, så hur ska vi agera?

1. Börja med att etablera en positiv ram för att skapa samhörighet (rapport): ”Du gör det där så bra, lär mig göra det med” eller ”Anta att jag skulle vara du för en dag, hur skulle jag göra det du gör?”
2. Kliv in i tillståndet eller färdigheten. Se till att personen är fullständigt associerad och kongruent med tillståndet eller färdigheten. Det bästa är att göra detta fysiskt på plats där personen normalt utövar strategin. Då triggas saker av den naturliga omgivningens förankringar, t ex att ha händerna på tangentbordet, sitta på en speciell stol mm. Kan ni inte vara där, så låt personen rollspela och återskapa delar av kontexten genom tonalitet, gester, möblering mm.
3. Hjälp personen att intensifiera tillståndet/minnet av att utöva färdigheten
4. Utforska hur personen gör det den gör. Var noga med att använda ett sinnesbaserat neutralt språk. Kalibrera VAKOG-händelser genom modellens ögonrörelser, tonalitet, tempo, gester, röstläge, ordval.
5. Försätt dig själv i uptime-läge med fokus utåt och i observatörs/metaposition. Träna dig i att undvika att värdera/sätta etiketter på det du ser och hör. Bara notera informationen, utan att den färgas av dina egna erfarenheter och tolkningar. Var som en kamera. Notera att människor ofta utför det beteende de ombeds beskriva. Fånga sekvenser, loopar, tester och villkor.
6. Be dem att överdriva ett steg i strategin. När de gör det kan det i sin tur trigga andra relaterade representationer, genom att överdriften tvingar dem att checka av mot deras egen inre representation av vad de gör.
7. Håll dig borta från innehållet! Du är där för att studera strukturen, inget annat.

Exempelfrågor:

1. Triggers
– Hur vet du när du är redo att börja ….
– Vad låter dig veta att du är redo att…

2. Operationer
– Vad gör du först?
– Vad händer när du startar?
– Vad gör du när du inte är säker på om du nått ditt önskade resultat?

3. Tester
– Vilka jämförelser gör du?
– Hur vet du när du fått dina kriterier uppfyllda?
– Vilka är dina kriterier uppfyllda?

4. Beslutspunkter
– Vad låter dig veta att du är klar?
– Vad låter dig veta att du borde gå vidare till något annat?
– Vad låter dig veta att du inte har lyckats?
– Hur vet du att du har avslutat strategin?

I morgon återkommer vi till strategier, men då avseende möjligheten att inte bara fånga upp de vi redan har utan att designa nya och installera dem.

Submodaliteter

I NLPs modell av hur vår kognition fungerar är submodaliteter centrala eftersom de utgör de faktorer som avgör hur vi har valt att koda det vi tagit in genom den modalitet de hör ihop med. Att man inom Neuro-Semantics valt att kalla dem meta-modaliteter istället för sub-modaliteter är för att man betraktar fenomenet från andra sidan. Där NLP upptäckte dessa faktorer ”under” modaliteterna hamnade beskrivningen av dem nedanför i begreppsträdet.

Inom N-S betraktas istället innehållet som nedanför, modaliteten som den aktuella kanalen för innehållet och de kodande faktorerna meta (ovanför) och även som något separat från innehållet. Det matchar bättre då det faktorerna i sin tur kodar, är vilken mening/innebörd som vi ger innehållet.

Vi rör oss konceptuellt uppåt i meta-nivåer av mening och meta-modaliteterna är första anhalt i hur vi kodar in mening i det vi upplevt.

De visuella egenskaperna som påverkar hur vi upplever mening i ett synintryck, oavsett om det är ett externt eller internt, ihågkommet eller konstruerat, är:

– Ljusstyrka
– Fokus
– Färg
– Storlek
– Avstånd
– Kontrast
– Rörelse
– Förgrund/Bakgrund
– Position
– Associerad / Dissocierad

De egenskaper som styr hur vi kodar mening i den auditiva modaliteten utgörs av:

– Tonläge (pitch)
– Kontinuelrigt eller avbruten (digital/tonal)
– Associerad / Dissocierad
– Tempo
– Volym
– Rymt
– Längd
– Avstånd
– Källa (riktning)
– Ljudkvalitet (klarhet)

De kinestetiska egenskaperna är:

– Tryck
– Position
– Omfattning
– Form
– Textur
– Temperatur
– Rörelse
– Tidsrymd
– Intensitet
– Frekvens

Om representationssystem, modaliteter och mer…

Vad är representationssystemen inom NLP?

De utgörs av våra sinnen som vi utöver att använda för att alls ta in data om världen utanför, även använder för att re-presentera, dvs internt återskapa våra minnen av det vi upplevt tidigare och våra konstruerade upplevelser av saker vi föreställer oss kommer hända i framtiden.

Vi har fler än de fem sinnen som NLP ägnar sig åt, men de faller utanför ramen för vad man ägnat sig åt att modellera i dagsläget. Därför lär du dig som NLP-utövare i första hand att fokusera på VAKOG-modaliteterna och deras attribut (submodaliteter inom NLP, meta-modaliteter inom Neuro-Semantics).

– Visuell (syn)
– Auditiv (hörsel), vilket i sin tur delas in i två underklasser; auditivt tonal (ljud, toner), auditivt digital (ord)
– Kinestetisk (känsel)
– Olfaktorisk (doft/lukt)
– Gustatorisk (smak)
– Motoriska rörelser

För var och en av dessa modaliteter gör NLP dessutom åtskillnad på extern information (e) vs intern information (i). Vidare delar vi in informationen i konstruerad (c) respektive ihågkommen (r). Aktuell hjärnforskning kring minnet visar att vi varje gång vi hämtar upp ett minne och bearbetar det dessutom påverkar minnet (dvs vi omkonstruerar det vi minns). Så även när vi säger att vi minns något innebär det en konstruktion baserad på de fragment vi har lagrat där vi villigt hallucinerar in nya data beroende på vilka suggestioner vi utsätts för. Å ena sidan innebär det att gränsen mellan minne och konstruktion suddas ut så att det är meningslöst att kolla efter vilken sida av kroppen som en klient riktar sin blick – och å andra sidan innebär det att vi nu har en förklaring till varför tekniker som fobikuren faktiskt fungerar så bra som de gör.

När vi samlar data för att bygga en modell över hur någon gör för att prestera exceptionellt bra inom en viss färdighet och jagar skillnaden som utgör skillnaden, fångar vi de olika arbetsmomenten som modellen utför. En rad med data som i sig själv motsvarar receptet för vad personen gör på insidan i ett speciellt steg kan som minst innehålla V A K och personens interna dialog (V, A-t, K, A-id) även kallat för en 4-tuple. En 6-tuple inkluderar även O och G, dvs lukt och smak.

Vi skaffar oss tidigt ett föredraget system (t ex kan vi föredra att ta in information via bilder) men detta kan skilja sig från det system vi föredrar att använda för att komma åt information vi lagrat. Kanske föredrar vi att se bilder för att lära oss nytt stoff, medan vi i första hand använder oss av vår inre dialog (auditiv intern) för att hitta till de bilder vi lagrat. Sättet vi använder för att hämta upp redan lagrad information kallas för det ledande systemet (lead system), alltså det system som ”leder oss till” den information vi söker, inte det system som leder över alla de andra.

Inom NLP har man gjort ett antal antaganden, som var och ett ska ses som en grovgeneralisering, men som tillsammans kan ge vägledning om vad en person använder för system för att ta emot, bearbeta och lämna ut information.

Dels har vi den av forskningen ratade modellen med ögats åtkomstsignaler, med andra ord antagandena att vart vi riktar blicken säger något om huruvida vi just då bearbetar känselintryck, talar med oss själva, minns eller konstruerar bild- respektive ljudinformation.

Modellen används t ex för behandling av PTSD (framgångsrikt enligt forskning, ska återkomma med källhänvisning). Det betyder dock inte att den är korrekt, bara att det kan finnas en annan förklaring än den NLP ger i dagsläget.

Åtkomstsignalerna är dock inte avgörande. De har bara varit en av flera modeller som ska används tillsammans för att hjälpa utövaren att pricka in vad som sker hos personen den pratar med.

Andra verktyg för att kalibrera aktuell modalitet är te x att kolla in gester, taltempo, kroppshållning, samt språkval.

En visuellt processande individ verkar i högre grad använda sig av yviga gester i ögonhöjd, verkar titta på bilder i taket, talar fort (för det är så mycket information i bilden som måste ut i textform att det är bäst att hålla uppe tempot för att hinna med innan nästa bildväxling sker).

Det visuella språket avslöjas även i textform då individen kan tacka för ett bra möte genom att säga att allt såg bra ut, eller att det vore fint om ni kunde ses för att den ska få bilden klar för sig, skulle ni kanske kunna boka in ett möte inom den närmaste tidshorisonten…

En auditiv individ pratar mer melodiskt, i ett mer avvägt och balanserat tempo, med tydlig artikulering, väl avvägda pauser, betoning på viktiga ord och gester som snarare är verktyg för att understryka det som sägs än rita ut vad som sägs.

Det auditiva språket gör sig hört genom att personen väljer att tacka för mötet genom att påpeka att det låter bra, dessa åtgärder klingar välbekanta, att det är viktigt att alla deltagare får göra komma till tals.

En kinestetisk individ tittar oftare nedåt, pratar långsamt, behöver tid för att hitta orden och känslorna, går in i sig själv för att uppleva det den beskriver och behöver tid för att processa det som den får presenterat för sig.

Den för stunden kinestetiskt processande individen använder sig av ett språk som handlar om hur saker känns, att allt går lätt, eller att livet är tungt, att det gick hett till på mötet och att opponenterna fick sina fiskar varma, att någon är kall eller fick ett kyligt bemötande, att det var lätt att greppa innehållet eller att det känns som om något tar emot.

Det finns förstås även sinnesneutrala begrepp med – dessa är extra viktiga när vi vill fånga någons strategier eftersom vi inte vill påverka hur den individ vi modellerar gör det den gör genom vårt eget språkval. Vi frågar därför i sinnesneutrala termer som ”vad är du medveten om”, ”vad händer först”, ”vad sker sedan”, ”vad händer direkt innan det här”, ”hur tar du beslut om att du är färdig”, ”hur vet du att du ska fortsätta”.

Vi undviker att installera genom att vi avstår från att fråga ”vad föreställer du dig för bild innan du tar ditt beslut” eller ”hur känns det inom dig när du tar rätt beslut” eller ”hur hör du att det är rätt beslut för dig just nu”.

Vi återkommer till representationssystemen, modaliteteter, submodaliteter och strategier under morgondagen.

Varför är siffran 7 och intervallet 5-9 värt att minnas?

Den ursprungliga frågan lyder ”Vad är den ‘magiska’ siffran 7 +/- 2 och varför är den viktig att minnas?”

Svaret på varför är kopplat till arbetsminnet vars kapacitet är begränsad. I en tidig modell som formulerades redan 1956 föreslog Miller att det ”magiska talet 7, plus eller minus 2” kunde användas som en uppskattning om dess begränsning, där antalet syftar på informationsenheter.

Svårigheten i att använda det som en pedagogisk riktlinje är att åsikterna dels går isär om hur minnet fungerar och dels går isär om hur vi ska avgränsa vad som utgör en ”informationsenhet”. Det blir ännu mer komplext när man i i mer aktuell forskning från 1986 och framåt delat upp arbetsminnet i flera olika delar för att hantera olika typer av data, t ex auditiv respektive visuell-spatial input. Fast här kommer NLPs pragmatiska sida oss till undsättning – vi behöver ”bara” ha en tillräckligt bra beskrivning av minnet att utgå ifrån när vi arbetar med vår egen och andra individers hjärnor.

Tillräcklig i det fallet innebär att modellen verkar producera ett godtagbart resultat i de kontext där vi använder oss av den – i vårt fall i någon form av kontext där vi vill förmedla information som ska vara lätt åtkomlig både i närtid (arbetsminnet) och i framtiden (långtidsminnet). Vi behöver inte veta exakt, bara good enough – så länge vi minns att vi använder oss av en förenkling och så länge vi fortsätter att utvärdera nya modeller för att kunna byta till dem den dag vi har forskningsresultat som ger oss tillgång till modeller som vi kan använda för att producera ännu bättre resultat.

Ett exempel på hur tumregeln 7+/-2 använts har varit i form av rekommendationer om max antal punkter att ha på en bild i en presentation.

Men varje punkt kan ju bestå av en hel mening…

Så kruxet är att vi faktiskt inte vet – på en globalt generaliserbar och användbar nivå – hur vi ska räkna ut informationsenhetsantalet. Vi undrar fortfarande över om avgränsningen t ex för en uttalad mening ”The quick brown fox jumps over the lazy dog” ska utgöras av de enskilda bokstäverna, orden, de inre bilder meningen i sin tur gav upphov till eller hela stycket? Spelar det någon roll för arbetsminnet om vi minns hur meningen sades eller hur vi läste upp den inombords?

Vidare är arbetsminnets begränsningar unikt per individ, påverkbart av yttre faktorer som stress, sömn, kost, motion och kontext. Det är varför det fortfarande är användbart med den gamla, förlegade och felaktiga modellen av hjärnan som uppdelad i reptilhjärnan, det limbiska systemet och neocortex – för även om modellen visat sig vara inkorrekt så gav dess tillämpning (att först säkerställa att deltagarna kände trygghet i utbildningsmiljön, kände till var det fanns toaletter, hur schemat för dagen såg ut, när det blev fika/mat, vem de kunde vända sig till med frågor under dagen, samt kände trygghet och gemenskap med övriga deltagare) effekten att vi effektivt eliminerade risken att deltagarna upplevde den typ av stress som annars hade stängt ned neocortex och gjort alla former av lärande helt omöjliga. En hjärna på flykt från ett lejon är inte ett smack intresserad av att lyssna på teoretiska modeller, oavsett hur användbara de väl är när man sitter i trygghet i ett träd och mumsar på frukt.

En strategi som därför ofta föreslagits är divide and conquer, dvs söndra och härska. Då tar man och delar in något komplext fenomen som ska läras in i dess övergripande delar (max 5-9) och fortsätter sedan så nedåt under varje enskild del. Problemet är möjligtvis att inte alla fenomen låter sig hanteras på det viset på ett meningsfullt sätt, vare sig för lärandet eller tillämpandet av kunskaperna.

Fast om vi lämnar det stackars begränsade medvetandet ett tag… för det är där arbetsminnet huserar och begränsar oss… och för en stund låter oss dagdrömma oss till en varm sommarkväll i goda vänners lag, där vi sittandes kring ett härligt lägerbål lyssnar på sånger, med rim och verser, som berättar en historia som fångar oss, medan vi glider in i drömmarnas land… Då händer det att man kan bli klar över hur bra det är att kunna dränka den så kallade portvakten eller verklighetskontrollanten i mängder med data (fler än 9 enheter) för att inducera trans… och gå från ett vaket beta-tillstånd till det tillstånd som är associerat med accelererat lärande, när du låter din hjärna surfa på alfavågorna…

Så för att både summera och ge ett exempel på tillämpning av tumregeln:

  • 7+/-2 är ”maximal belastning” för korttidsminnet enligt Miller
  • Det råder oenighet om antalet, liksom om avgränsningen av en ”enhet”
  • Som utbildare/kommunikatör sträva efter att dela upp innehållet från översikt ner till allt mindre delar
  • Använd minnestekniker och repetition för att hjälp arbetsminnet ordna innehållet
    • Använd så många sinnen som möjligt för att förstärka upplevelsen
    • Se, höra, känna, dofta, smaka, göra, återberätta
  • Starka tillstånd gör det lättare att minnas (1 trial learning) och unika ledtrådar (triggers) underlättar framtida åtkomst långtidsminnet
    • Ingen fobiker i världen glömmer av att bli skitskrämd varje gång något ens påminner om triggern…
    • Det krävs bara ett tillfälle för att utveckla en fobi
    • Som tur är krävs det bara ett tillfälle för att bli av med den med
  • Som utövare av hypnos eller för att inducera ett alfa-tillstånd kan du avsiktligt överbelasta arbetsminnet

Vad menar NLP med begreppen det medvetna och det undermedvetna?

Ofta används begreppen det omedvetna respektive det undermedvetna som synonymer inom NLP och med dem avses ALLT som inte för stunden finns i ditt medvetande (dvs allt det du inte medvetet fokuserar på just nu).

ALLT är en tokigt bred generalisering men ganska typisk då NLP betraktar medvetandet som ett Black Box-system, dvs vi har noll koll på vad som finns i lådan eller hur det som görs i den görs. Det enda vi kan påverka är vilken input vi tillför. Resultatet av det (kommunicerade) är den feedback vi får tillbaka.

Här finns helt klart en av de systemgränser som gör att NLPn på grund av begreppsförvirring, krockar med andra områden som t ex hjärnforskning (som ju verkligen kikar på vad som sker inne i lådan) och psykologi (som likt NLPn har sina egna modeller för vad de tror händer i lådan).

Vissa av de saker vi normalt inte kan påverka genom vårt medvetande, verkar dessutom vara påverkbara genom trans och suggestioner (användande av Milton-språk) som då tar sig förbi medvetandet och in i den svarta lådan (till det som ligger bortom medvetandet).

Richard Bandler använder sig gärna av ”Your unconscius… ” på grund av den phonologiska likheten med ”You’re unconscious…” vilket i kombination med lite pauser och höga doser Milton-språk i hans undervisningsstil ofelbart leder deltagarna ned i trans.

Här finns en av orsakerna till varför storytelling och metaforer är så kraftfulla verktyg i förändringsarbete. Att lyssna på en berättelse (innehåll) är transinducerande (rummet och tiden försvinner, du målar bilder i ditt eget inre, du lyssnar på berättelsen utan att bekymra dig om huruvida den är logisk för dig själv, särskilt om den handlar om någon annan). Metaforerna innehåller mönster som du kan applicera i ditt eget liv, utan att du behöver gå i försvar, för vi pratar ju inte om dig och ditt eget problem.

De är därför ett utmärkt sätt att assistera människor utan att behöva gå omvägen via traditionell hypnos.

Vad är skillnaden mellan process, mönster och innehåll?

NLP handlar om att kartlägga HUR vi gör det vi gör (processen). Detta HUR blir synliggjort genom HUR vi pratar om VAD vi upplevt (innehållet). Vi avslöjar helt enkelt hur vi skapar vår egen inre modell av världen genom det språk vi använder.

När vi vill modellera mästerliga utövare är vi intresserade av att fånga mönstret för att kunna använda det och nå liknande resultat. Vi kan även kontrastmodellera, genom att fånga hur någon som aldrig lyckas gör och sedan jämföra mönstren för att se vad som skiljer dem åt.

Mönster handlar i NLP om att tydligt avgränsade återkommande sekvenser av beteenden (vanor/ovanor) – på det sättet har man t ex kunnat fånga vad som gör att någon lyckas bibehålla en god självkänsla trots motgångar, medan andra dukar under så fort någon möter dem med en avvikande åsikt.

Man kan även översätta mönster med recept, på samma sätt som man i en kokbok beskriver vilka steg man behöver ta för att nå ett specifikt resultat.

Men varför är det viktigt att kunna hålla isär dessa då?

Låt oss ta en konstnär som exempel. Konstnärens process (arbetssätt för att producera olika typer av motiv) kommer att påverka hur dessa tavlor skapas, val av färger, penslar, typ av färg, mängden färg och hur penselföringen utförs. Genom träning blir konstnären allt duktigare på sin process och kan med samma process skapa åtskilliga verk.

Som NLP-utövare är du på plats för att hjälpa konstnären (oftast dig själv, men även andra beroende på i vilken kontext du utövar NLP) att förfina/förbättra processen. Då är det slöseri med tid att diskutera tavlornas innehåll och historia.

NLP är inte terapi, däremot finns det verktyg/tekniker (även dessa är mönster) inom NLP som är användbara i en sådan kontext. När NLP tillämpas i en terapeutisk kontext, görs det med fördel helt innehållslöst, dvs utövaren får inte del av innehållet alls och blir därför inte heller distraherad av det och den som är där för att bli hjälpt behöver inte dela med sig av vad det är personen bearbetar.

Innehåll är hypnotiserande för utövare och lämpar sig bättre för vanliga samtal än för NLP-utövande. Dyker du ned i innehållet kommer du ofelbart att missa det du behöver ha fokus på i processen, så låt bli det, helt enkelt.

 

Vad betyder ”kartan är inte verkligheten”?

Upphovsmannen till General Semantics, Alfred Korzybski (1879-1950) frågade sig “How is it that humans have progressed so rapidly in science, mathematics, and engineering, yet we continue to exhibit behaviors that result in misunderstanding, suspicion, bigotry,hatred, and even violence in our dealings with other people and with other cultures?”

I jakten på svaret formulerade han tankar om hur vi människor skapar mening av det vi upplever, samt hur vi kan använda de svaren för att komma tillrätta med artens brister.

En del av svaret kom att handla om att vi så ofta förväxlar kartan med territoriet. ”Kartan är inte verkligheten” är egentligen en förvrängning av ”Kartan är inte territoriet som det beskriver” eller i originaltappning:

“A map is not the territory it represents, but, if correct, it has a similar structure to the territory, which accounts for its usefulness.”

—Alfred Korzybski, Science and Sanity (1933, p. 58)

  • En karta är inte området som beskrivs.
  • En karta beskriver inte ALLT i området.
  • En karta är självreflexiv på så sätt att en ideal karta skulle inkludera en karta av kartan osv i all oändlighet.

Våra vanemässiga reaktioner i vardagen grundar sig dock fortfarande på primitiva, ovetenskapliga, omedvetna antaganden, som i sig totalt bortser från dessa faktorer, trots att vi idag är medvetna om att den värld vi upplever, faktiskt bara är en förenklad karta av vad som finns bortom våra sinnen.

Vi vet t ex att våra ögon inte avbildar exakt vad de ser, utan att mottagna data förvrängs och anpassas redan innan vi blir medvetna om dem, till vad som varit användbart att se förut (det är därför vi kan bli grundlurade av synvillor).

Vi vet också att vi tar in ett otroligt litet urval av data från vår omvärld genom att våra sinnen är begränsade – vi ser inte alla färger, hör inte alla frekvenser, känner inte alla dofter, smaker osv.

Så redan innan vi ens börjar använda vårt språk för att beskriva vad vi upplevt, vilket i sin tur gör att vi tvingas utelämna, generalisera och förvränga upplevelsen ytterligare för att kunna fånga den i text, har vi en extremt biased och reducerad datapunkt att utgå ifrån för att göra oss en uppfattning om vad som hänt…

Jag skulle kunna försöka beskriva vad jag såg utspela sig vid fågelbordet till frukosten i morse, men på grund av bristande uppmärksamhet och intresse under vissa biologilektioner skulle jag inte kunna återge de etiketter vi gemensamt enats om för att beskriva mina bevingade gäster och min summering av deras antal, färger och läten skulle därför sakna precision även om en del av er säkert skulle kunna gissa rätt på sorten (etiketten/generaliseringen).

Ingen av oss skulle dock kunna beskriva individen bortom beskrivningen ”en liten talgoxe”. Vi vet inte varför den är just där, mer än att vi kan gissa oss till att det är för att äta. Vi vet inte vad den har varit med om eller hur den valde att landa just där, just idag.

Det är helt enkelt data vi saknar, trots att vi genom användandet av etiketter ofta lyckas lura oss att tro att vi genom etiketten vet exakt vad som hände vid fågelbordet. Hade jag sagt ”skata” istället för ”talgoxe” hade ni skapat andra bilder… för alla vet ju ”hur tjuvaktiga” skator är.

Att vi sedan ytterligare utelämnar, förvränger och generaliserar när vi ska återge vårt minne av vad som hände – vår re-presentation – till andra som i sin tur kommer ta våra ord och utsätta dem för samma process men utifrån vad de själva tidigare har upplevt som användbart, gör det egentligen till ett smärre mirakel att vi tvåbenta neurala nätverk alls lyckas vara sams om någonting överhuvudtaget.

En karta bedöms utifrån dess förmåga att hjälpa oss från A till B.
En karta är alltid en förenkling, en modell av det den beskriver.

De flesta meningsskiljaktigheter, gräl, slagsmål och krig har sin utgångspunkt i vårt misslyckande att ta in alla faktorer, alla perspektiv och i vår lättja att hellre luta oss mot ”tidigare användbara etiketter” och grova förenklingar samt känsloargument istället för att faktiskt ta reda på vad det är som pågår.

Vi slåss med varandra om vem som har rätt och missar det faktum att vi inte har samma karta.

När vi istället kan mötas i ett gemensamt utforskande av vår delade verklighet (och komplettera varandras kartor) försvinner de flesta konflikter.

Som NLP-utövare är vi rustade med verktyg för att synliggöra både vår egen och andras kartor (Meta-modellen) och med förståelsen för att vår karta av världen verkligen bara är just en karta, samt med attityden att vi med nyfikenhet och entusiasm glatt ifrågasätter såväl vår egen (först av allt vår egen) och andras kartor (när de ber oss och vi är i rapport).

En viktig tumregel för oss som har dessa verktyg, för att undvika att slå våra kartor i huvudet på andra, är principen om att först sträva efter att förstå innan vi söker göra oss förstådda.

Fast inte ens en tumregel är en evig sanning. Varje karta är kontextberoende och NLPs många olika kartor har alla en underförstådd förutsättning som ofta glöms bort.

Samtliga verktyg förutsätter ömsesidighet i utförandet av aktiviteten (teknik/verktyg) och rapport (känsla av samhörighet).

Som utövare lägger vi dessutom till kravet på genomtänkt systemekologi, beaktandet av konsekvenserna för oss och andra aktörer inom påverkat system om vi genomför eller avstår från en specifik insats.

Fortsatt lärande:

  • Hur har läsandet av ovanstående förändrat din egen uppfattning om frågeställningen?
  • Hur tar du med dig de reflektioner du gjort i ditt fortsatta utövande – med dig själv och andra?
  • Hur fortsätter du att kvalitetssäkra din egen karta?

Vilka är NLPs tre hörnstenar? Vad finns det för varianter?

Här vore det ganska enkelt att bara slänga ut ett par ord – Resultat, Feedback, Flexibilitet (och lägga till Handling som ingår i den utökade varianten).

Fast jag upplever att det inte ens skrapar på ytan av att återspegla en förståelse för varför dessa begrepp är NLPs fundament. Det går att slänga fram orden utan att alls förstå hur de relaterar till varandra och helt utan att förstå vad de har med NLP att göra.

Så istället tänkte jag ta er med under ytan, först till relationerna mellan de tre (fyra) begreppen och sedan till helheten, som har sitt ursprung i systemteorins värld.

Begreppsrelationer

Inom NLP har vi genom modellering av skillnaden som gör skillnad mellan mediokra resultat och framgångsrika (kontextberoende värdering hos de som modellerat) resultat konstaterat ett par kontextoberoende framgångsfaktorer:

a) Ju mer preciserat och välformat ett resultat är beskrivet i förväg (helst från en mental position av att ha upplevt sig redan ha uppnått det) desto större chans att vi faktiskt når det.

b) Genom att vi som en del av ett välformat resultat i NLP även beskriver vår bevisprocedur och vad vi ska mäta samt hur, för att kunna avgöra om vi är på väg åt rätt håll respektive om vi har nått målet, gör vi det möjligt att använda oss av den feedback vi får (som ett resultat av våra handlingar).

c) För vi har då möjligheten att se om vi står och stampar på ett och samma ställe, har börjat gå baklänges eller är på väg i sidled… i de fallen behöver vi ha tillgång till både kognitiv, emotionell och fysisk flexibilitet för att vid behov kunna förändra vår egen karta, våra emotionella signaler och vårt eget agerande.

”Om det du gör inte fungerar, gör något annat.”

”Om det du inte gör fungerar, gör något annat.”

”Definitionen av en idiot är en person som gör samma sak som tidigare och förväntar sig ett annat resultat”

Ett systemperspektiv

Utifrån ett systemperspektiv blir det, tillsammans med NLPs grundantaganden om världen, därmed fråga om ett flödesschema i vilket vi först definierar det önskade resultatet och våra mätkriterier, för att sedan gå in i en loop som termineras först när vi nått fram till det önskade resultatet.

I den loopen börjar vi med att välja en handling som vi inte redan prövat, testar handlingen, noterar återkopplingen och om så länge den indikerar att vi rör oss i riktning mot målet kan vi fortsätta med samma handling. Märker vi istället att vi står still eller backar är det dags att göra ett annat val och pröva en annan aktivitet.

Här tangerar vi ett par av NLPs grundantaganden:

Varje beteende är användbart i någon kontext (men inte nödvändigtvis i den du befinner dig). Att kunna slå en hammare mot ett föremål är en färdighet och ett beteende som är önskvärt när du ska slå i en spik. När du träffar din tumme känns det inte alls lika bra, eller hur?

Varje beteende har en positiv intention (för individen som utför handlingen). Själva handlingen i sig behöver inte ha positiva effekter för att påståendet ska gälla, t ex som vid valet att börja röka för att få hänga med de coola typerna i rökrutan och slippa få stryk tillsammans med de övriga nördarna i uppehållsrummet. Ett långsamt självmord för en falsk upplevelse av tillhörighet, som ändå bara uppstår i den egna hjärnan genom kopplandet av den innebörden till specifika yttre stimuli, har således fortfarande en positiv intention även om utfallet är en hallucinerad verklighet som hade kunnat uppnås även på andra, mindre skadliga sätt.

Det är bättre att ha ett val än att inte ha några val (egentligen handlar det om valmöjligheter, har man bara ett alternativ att välja på så har man inte något val alls). Ju fler valmöjligheter vi har (eller skapar genom att vi utvecklar vår egen flexibilitet) desto större möjligheter har vi att pröva handlingar som tar oss till det önskade resultatet.

Det är den del som har störst flexibilitet, som utövar störst påverkan på systemet. Det gäller homo sapiens både som individer och i grupp, precis som det även gäller för termostater. De senare är bara ett par tiopotenser mindre komplexa, men ändå tillräckligt avancerade för att vi ska kunna fånga upp komplexa beteenden i system där återkoppling även påverkas av tidsförskjutning. För oss tvåbenta neurala nätverk har det visat sig att vi är otroligt dåliga på att dra korrekta slutsatser om orsak och verkan om återkopplingen inte är nära nog omedelbar.

Experiment

Ställ dig i duschen, ställ blandaren på kallt vatten och vrid på kranen. Med målet att hitta en för dig behaglig temperatur (önskat resultat) – och med det skållningsskydd som finns på moderna blandare ständigt intryckt för att illustrera poängen – ställ dig i strålen (handling). Kallt!! (feedback) Ok, vrid reglaget för att få mer värme (flexibilitet + handling). Om du har en lång slang och ett långsamt flöde så kommer det att ta en stund innan du märker effekten av att du ändrat temperaturreglaget för blandaren och du kan således ha vridit reglaget till skållhett utan att du ens är medveten om att din handling var för kraftig i jämförelse med resultatet. Om du blir skållad, ökar sannolikheten att du vrider lika snabbt tillbaka till utgångsläget. Tidsförskjutningar mellan handling och återkoppling från de system vi påverkar och är en del av är normalt, däremot brukar vi behöva göra oss medvetna om dem för att kunna observera dem och anpassa vårt agerande (acceptera momentant obehag + göra mindre justeringar på temperaturgivaren + stå ut en stund tills vi märker om vi är på väg åt rätt håll).

Detta gäller oavsett om vi har som önskat resultat att lära oss köra bil, bli bättre på att löneförhandla, gå ned i vikt, sluta röka eller få fler multipla orgasmer oftare (lånad från Richard Bandler)…

Så varje gång du duschar i fortsättningen kommer du att ha möjligheten att tänka på NLPs hörnstenar.

Certifieringsfrågor (blandade exempel)

Epistemologi och historia

Dr L Michael Hall har kartlagt The Human Potentials Movement.

  • Vad var det för rörelse?
  • Hur är den relaterad till NLP?
  • Hur är den relaterad till NS?

Vem är/var [namn] och vad är personens bidrag till NLP?

  • Milton Erickson
  • Virginia Satir
  • Fritz Pearls
  • Gregory Bateson
  • John Grinder
  • Richard Bandler
  • Frank Pukelic
  • Robert Dilts
  • listan utökas….

Värderingar

  • Vad är en värdering för något i NLPs värld?
  • Hur kan du hjälpa någon att utforska sina värderingar kring en specifik aktivitet?
  • Hur kan du assistera någon att rangordna sina värderingar? Vad är viktigt att tänka på i samband med det?

Föreställningar

  • Förklara skillnaden mellan föreställningar och värderingar.
  • Vad är en värde-molekyl enligt Robert Dilts.

Memes

  • Förklara vad en meme är och vad memetics beskriver för typ av fenomen.
  • Varför kallas negativa memes även för tankevirus?
  • Beskriv vad vMemes är för något, samt hur det hänger ihop med spiraldynamik.

Spiraldynamik

Dr Clare Graves forskning resulterade i ett ämne som idag kallas Spiral Dynamics.
Hur är det relaterat till NLP och på vilket sätt berörs du som utövare?
Beskriv de olika utvecklingsfaserna samt vad som kännetecknar dem och hur de hör ihop.

  • Tier One – Beige
  • Tier One – Purple
  • Tier One – Red
  • Tier One – Blue
  • Tier One – Orange
  • Tier One – Green
  • Tier Two – Yellow
  • Tier Two – Cyan

Wilberkvadranter

Filosofen Ken Wilber har formulerat ett verktyg för integrativ analys – Wilber Quadrants.
Vilka är axlarna och hur kan du arbeta med verktyget när du modellerar?

AQAL är ett begrepp som korsbefruktar WQ med Spiraldynamik.
Vad står det för?
Hur kan du använda dig av det?

Baskunskaper

Lista NLPs valda sanningar
Vilka är NLPs tre hörnstenar? Vad finns det för varianter?
Vad betyder ”kartan är inte verkligheten”?
Vad är skillnaden mellan process, mönster och innehåll? Varför är det viktigt att veta det?
Vad menar NLP med begreppen det medvetna och det undermedvetna?
Vad finns det för olika definitioner av NLP?
Vad är din definition? Förklara utförligt.
Vad är den ”magiska” siffran 7 +/- 2 och varför är den viktig att minnas?
Vad är kriterierna för att ett resultat ska anses välformulerat?

Ramar

Beskriv fem olika ramar och när du använder dem

Tillståndshantering

Vad är ett sinnestillstånd?
Vad menas med att ”gå meta”?
Vad är relationen mellan interna representationer, fysiologi, sinnestillstånd och ditt beteende samt dina resultat?
Varför är dessa distinktioner viktiga och hur kan du använda dem?
Vad är en mästerlig fysiologi?
Vad är skillnaden mellan att vara associerad och dissocierad?
När är dessa tillstånd användbara respektive oanvändbara?

Sensorisk uppmärksamhet och kalibrering

Vad är sinnesbaserat språk?
Vad är kalibrering? Hur gör du det? Varför gör du det?
Vilka valda sanningar baseras kalibrering på?
Lista minst 5 saker du kan kalibrera?
Beskriv tre sätt för att utveckla sensorisk uppmärksamhet?
Vad menas med att inventera dig själv?
Vad är skillnaden mellan simultan och sekvensiell inkongruens?
Hur kalibrerar du dessa?
Hur hanterar du dem?
Vad är den viktigaste komponenten av fysiologin att jobba med och varför?

Förankringar

Vad är nycklarna till förankring?
Vilket är det mest kraftfulla representationssystemet att förankra i? Varför?
Ge ett exempel på en förankring som täcker alla representationssystem.

Samförstånd/kontakt (rapport)

Vad är NLPs defintion av begreppet ”rapport”?
Vad means med att följa (pacing) och att leda (leading)?
Lista minst sju saker du kan matcha för att skapa rapport.
Vad är skillnaden mellan att matcha och att spegla?
Vad är korsmatchning?
Hur testar du rapport?

Representationssystemen

Om representationssystem, modaliteter och mer

Vad är ett representationssystem enligt NLP?
Rita ett upp ”ögats åtkomstsignaler” så som de uppträder hos de flesta högerhänta.
På vilka andra sätt kan du upptäcka en persons prefererade representationssystem?
Vad är skillnaderna mellan de två systemen; auditivt digital respektive auditivt tonal?

Submodaliteter

Vad är submodaliteter? Vad låter de oss göra?
Vad är skillnaderna mellan en analog och en digital submodalitet?
Vad är en kritisk submodalitet?
Vad är en drivande submodalitet?
Varför har man inom neuro-semantics döpt om dem till meta-modaliteter?

Tidslinjer

Hur får du fram en persons representation av tid?
Vad är skillnaden på de två tillstånden ”I tid” och ”Genom tid”?
Bandler påpekar att man inte är begränsad till en enda tidslinje och att man gärna kan se till att de strålar samman vid tidpunkten för ett önskat resultat.

Omstrukturering

Vilken är den förutsättning som omstruktureringar grundar sig på?
När gör du en omstrukturering?
Vad är de två grundläggande kategorierna av omstruktureringar? När använder du respektive?
Vilka steg går du igenom när du förhandlar mellan olika viljor?

Ekologi

Vad är ekologi och varför är det viktigt?
Beskriv åtminstone fem olika sätt att kontrollera ekologi.
På vilket sätt är ekologi relaterat till NLP och system?

Perceptuell sortering

Vad menas med en perceptuell position?
Vad innebär det att byta position?
Vad vinner du på att ha flera referenspunkter?
Vad är en trippelbeskrivning och varför är den viktig att göra?
Ge en utförlig beskrivning av 1:a, 2:a och 3:e position
Vad är innebär det att “chunka” information?
Varför är det en färdighet som du har nytta av att utveckla?
Ge exempel på att ”chunka” upp, ned och sidledes (lateralt).

Systemtänkande

Vad är skillnaden mellan en 1:a respektive 2:a gradens förändring?

Vad är ett system?

Vad är en systemgräns?

Vad är en holon och en holarki?

Vad innebär feedback och feedforward?

Varför är tidsfördröjning en viktig komponent att ta hänsyn till?

Vilken komponent i ett system utövar störst påverkan enligt NLPs valda sanningar?

Modellering

Strategier, TOTE och grundläggande modellering (del I)

Metoden bakom NLP är modellering och används för att kartlägga ”skillnaden som gör skillnaden”, men vad är det man gör när man modellerar och vad är det för skillnad som åsyftas?

Vad har egentligen modellering med AI-forskning och systemtänkande att göra?

 

Vad är en modell?

Vad är det vi kartlägger när vi analyserar hur en individ utövar en specifk färdighet – om vi använder oss av David Gordons Experiential Array?

Hur utvärderar vi att den modell vi skapat ”stämmer med verkligheten”?

Vad är en begreppsmodell och hur är det relaterat till logiska nivåer och chunking?

Vad är ett state transition diagram och hur kan det hjälpa dig i modelleringsarbetet?

Hur kan du använda dig av handlingsgrafer för att beskriva externt beteende?

Hur kan du använda dig av flödesdiagram för att beskriva strategier på en högre nivå än VA(td)KOG(i)-tupler?

Varför vill du som modellerare även fånga strategierna på tuple-nivå?

Gordons Experiential Array är ett sätt att ta sig an modellering som vi fördjupar under Master Practitioner, men som vi introducerar under Practitioner-spåret när vi demystifierar modelleringsbegreppet och förklarar NLPs motor. Vi tar oss även an verktyg från systemanalys och design samt grundläggande modelleringsprinciper. Därför följer några av de relaterade frågorna här:

Vad är 3-3-3 för slags tumregel vid modellering?

På vilket sätt kan du använda objekt-orienterad analys och design, klasser, objekt, arv, polymorfism, attribut och typer för att beskriva även de system som vi modellerar inom NLP?

Matcha följande listor och förklara dina val:

Lista A:
State-transition-diagram
Sekvensdiagram
Klassdiagram
Flödesdiagram (aktörer/data)

Lista B:
Strategimodellering
Tillståndshantering
Logiska nivåer
Chunking
Innehåll vs struktur

Metamodellen

Vilka tre processer är det som orsakar språköverträdelserna som modellens frågor hjälper oss att avslöja och varför är det väredfullt?
Vad menade Gregory Bateson med att kalla “Jag” den ultimata nominaliseringen?
Vad är skillnaden på yt- respektive djupstruktur?
Vilka olika språköverträdelser tas upp i den förenklade precisionsmodellen?
(fler frågor kommer)

Miltonmodellen

Vilka mönster använde Milton Erickson?
(fler frågor kommer)
Sleight-of-mouth/MindLines
(fler frågor kommer)

Tekniker

Beskriv hur du jobbar med:
Swish-mönstret
Fobi-kuren
Perceptuella positioner
Generisk NLP
Förändra din personliga historia