Upphovsmannen till General Semantics, Alfred Korzybski (1879-1950) frågade sig “How is it that humans have progressed so rapidly in science, mathematics, and engineering, yet we continue to exhibit behaviors that result in misunderstanding, suspicion, bigotry,hatred, and even violence in our dealings with other people and with other cultures?”
I jakten på svaret formulerade han tankar om hur vi människor skapar mening av det vi upplever, samt hur vi kan använda de svaren för att komma tillrätta med artens brister.
En del av svaret kom att handla om att vi så ofta förväxlar kartan med territoriet. ”Kartan är inte verkligheten” är egentligen en förvrängning av ”Kartan är inte territoriet som det beskriver” eller i originaltappning:
“A map is not the territory it represents, but, if correct, it has a similar structure to the territory, which accounts for its usefulness.”
—Alfred Korzybski, Science and Sanity (1933, p. 58)
- En karta är inte området som beskrivs.
- En karta beskriver inte ALLT i området.
- En karta är självreflexiv på så sätt att en ideal karta skulle inkludera en karta av kartan osv i all oändlighet.
Våra vanemässiga reaktioner i vardagen grundar sig dock fortfarande på primitiva, ovetenskapliga, omedvetna antaganden, som i sig totalt bortser från dessa faktorer, trots att vi idag är medvetna om att den värld vi upplever, faktiskt bara är en förenklad karta av vad som finns bortom våra sinnen.
Vi vet t ex att våra ögon inte avbildar exakt vad de ser, utan att mottagna data förvrängs och anpassas redan innan vi blir medvetna om dem, till vad som varit användbart att se förut (det är därför vi kan bli grundlurade av synvillor).
Vi vet också att vi tar in ett otroligt litet urval av data från vår omvärld genom att våra sinnen är begränsade – vi ser inte alla färger, hör inte alla frekvenser, känner inte alla dofter, smaker osv.
Så redan innan vi ens börjar använda vårt språk för att beskriva vad vi upplevt, vilket i sin tur gör att vi tvingas utelämna, generalisera och förvränga upplevelsen ytterligare för att kunna fånga den i text, har vi en extremt biased och reducerad datapunkt att utgå ifrån för att göra oss en uppfattning om vad som hänt…
Jag skulle kunna försöka beskriva vad jag såg utspela sig vid fågelbordet till frukosten i morse, men på grund av bristande uppmärksamhet och intresse under vissa biologilektioner skulle jag inte kunna återge de etiketter vi gemensamt enats om för att beskriva mina bevingade gäster och min summering av deras antal, färger och läten skulle därför sakna precision även om en del av er säkert skulle kunna gissa rätt på sorten (etiketten/generaliseringen).
Ingen av oss skulle dock kunna beskriva individen bortom beskrivningen ”en liten talgoxe”. Vi vet inte varför den är just där, mer än att vi kan gissa oss till att det är för att äta. Vi vet inte vad den har varit med om eller hur den valde att landa just där, just idag.
Det är helt enkelt data vi saknar, trots att vi genom användandet av etiketter ofta lyckas lura oss att tro att vi genom etiketten vet exakt vad som hände vid fågelbordet. Hade jag sagt ”skata” istället för ”talgoxe” hade ni skapat andra bilder… för alla vet ju ”hur tjuvaktiga” skator är.
Att vi sedan ytterligare utelämnar, förvränger och generaliserar när vi ska återge vårt minne av vad som hände – vår re-presentation – till andra som i sin tur kommer ta våra ord och utsätta dem för samma process men utifrån vad de själva tidigare har upplevt som användbart, gör det egentligen till ett smärre mirakel att vi tvåbenta neurala nätverk alls lyckas vara sams om någonting överhuvudtaget.
En karta bedöms utifrån dess förmåga att hjälpa oss från A till B.
En karta är alltid en förenkling, en modell av det den beskriver.
De flesta meningsskiljaktigheter, gräl, slagsmål och krig har sin utgångspunkt i vårt misslyckande att ta in alla faktorer, alla perspektiv och i vår lättja att hellre luta oss mot ”tidigare användbara etiketter” och grova förenklingar samt känsloargument istället för att faktiskt ta reda på vad det är som pågår.
Vi slåss med varandra om vem som har rätt och missar det faktum att vi inte har samma karta.
När vi istället kan mötas i ett gemensamt utforskande av vår delade verklighet (och komplettera varandras kartor) försvinner de flesta konflikter.
Som NLP-utövare är vi rustade med verktyg för att synliggöra både vår egen och andras kartor (Meta-modellen) och med förståelsen för att vår karta av världen verkligen bara är just en karta, samt med attityden att vi med nyfikenhet och entusiasm glatt ifrågasätter såväl vår egen (först av allt vår egen) och andras kartor (när de ber oss och vi är i rapport).
En viktig tumregel för oss som har dessa verktyg, för att undvika att slå våra kartor i huvudet på andra, är principen om att först sträva efter att förstå innan vi söker göra oss förstådda.
Fast inte ens en tumregel är en evig sanning. Varje karta är kontextberoende och NLPs många olika kartor har alla en underförstådd förutsättning som ofta glöms bort.
Samtliga verktyg förutsätter ömsesidighet i utförandet av aktiviteten (teknik/verktyg) och rapport (känsla av samhörighet).
Som utövare lägger vi dessutom till kravet på genomtänkt systemekologi, beaktandet av konsekvenserna för oss och andra aktörer inom påverkat system om vi genomför eller avstår från en specifik insats.
Fortsatt lärande:
- Hur har läsandet av ovanstående förändrat din egen uppfattning om frågeställningen?
- Hur tar du med dig de reflektioner du gjort i ditt fortsatta utövande – med dig själv och andra?
- Hur fortsätter du att kvalitetssäkra din egen karta?