Varför är siffran 7 och intervallet 5-9 värt att minnas?

Den ursprungliga frågan lyder ”Vad är den ‘magiska’ siffran 7 +/- 2 och varför är den viktig att minnas?”

Svaret på varför är kopplat till arbetsminnet vars kapacitet är begränsad. I en tidig modell som formulerades redan 1956 föreslog Miller att det ”magiska talet 7, plus eller minus 2” kunde användas som en uppskattning om dess begränsning, där antalet syftar på informationsenheter.

Svårigheten i att använda det som en pedagogisk riktlinje är att åsikterna dels går isär om hur minnet fungerar och dels går isär om hur vi ska avgränsa vad som utgör en ”informationsenhet”. Det blir ännu mer komplext när man i i mer aktuell forskning från 1986 och framåt delat upp arbetsminnet i flera olika delar för att hantera olika typer av data, t ex auditiv respektive visuell-spatial input. Fast här kommer NLPs pragmatiska sida oss till undsättning – vi behöver ”bara” ha en tillräckligt bra beskrivning av minnet att utgå ifrån när vi arbetar med vår egen och andra individers hjärnor.

Tillräcklig i det fallet innebär att modellen verkar producera ett godtagbart resultat i de kontext där vi använder oss av den – i vårt fall i någon form av kontext där vi vill förmedla information som ska vara lätt åtkomlig både i närtid (arbetsminnet) och i framtiden (långtidsminnet). Vi behöver inte veta exakt, bara good enough – så länge vi minns att vi använder oss av en förenkling och så länge vi fortsätter att utvärdera nya modeller för att kunna byta till dem den dag vi har forskningsresultat som ger oss tillgång till modeller som vi kan använda för att producera ännu bättre resultat.

Ett exempel på hur tumregeln 7+/-2 använts har varit i form av rekommendationer om max antal punkter att ha på en bild i en presentation.

Men varje punkt kan ju bestå av en hel mening…

Så kruxet är att vi faktiskt inte vet – på en globalt generaliserbar och användbar nivå – hur vi ska räkna ut informationsenhetsantalet. Vi undrar fortfarande över om avgränsningen t ex för en uttalad mening ”The quick brown fox jumps over the lazy dog” ska utgöras av de enskilda bokstäverna, orden, de inre bilder meningen i sin tur gav upphov till eller hela stycket? Spelar det någon roll för arbetsminnet om vi minns hur meningen sades eller hur vi läste upp den inombords?

Vidare är arbetsminnets begränsningar unikt per individ, påverkbart av yttre faktorer som stress, sömn, kost, motion och kontext. Det är varför det fortfarande är användbart med den gamla, förlegade och felaktiga modellen av hjärnan som uppdelad i reptilhjärnan, det limbiska systemet och neocortex – för även om modellen visat sig vara inkorrekt så gav dess tillämpning (att först säkerställa att deltagarna kände trygghet i utbildningsmiljön, kände till var det fanns toaletter, hur schemat för dagen såg ut, när det blev fika/mat, vem de kunde vända sig till med frågor under dagen, samt kände trygghet och gemenskap med övriga deltagare) effekten att vi effektivt eliminerade risken att deltagarna upplevde den typ av stress som annars hade stängt ned neocortex och gjort alla former av lärande helt omöjliga. En hjärna på flykt från ett lejon är inte ett smack intresserad av att lyssna på teoretiska modeller, oavsett hur användbara de väl är när man sitter i trygghet i ett träd och mumsar på frukt.

En strategi som därför ofta föreslagits är divide and conquer, dvs söndra och härska. Då tar man och delar in något komplext fenomen som ska läras in i dess övergripande delar (max 5-9) och fortsätter sedan så nedåt under varje enskild del. Problemet är möjligtvis att inte alla fenomen låter sig hanteras på det viset på ett meningsfullt sätt, vare sig för lärandet eller tillämpandet av kunskaperna.

Fast om vi lämnar det stackars begränsade medvetandet ett tag… för det är där arbetsminnet huserar och begränsar oss… och för en stund låter oss dagdrömma oss till en varm sommarkväll i goda vänners lag, där vi sittandes kring ett härligt lägerbål lyssnar på sånger, med rim och verser, som berättar en historia som fångar oss, medan vi glider in i drömmarnas land… Då händer det att man kan bli klar över hur bra det är att kunna dränka den så kallade portvakten eller verklighetskontrollanten i mängder med data (fler än 9 enheter) för att inducera trans… och gå från ett vaket beta-tillstånd till det tillstånd som är associerat med accelererat lärande, när du låter din hjärna surfa på alfavågorna…

Så för att både summera och ge ett exempel på tillämpning av tumregeln:

  • 7+/-2 är ”maximal belastning” för korttidsminnet enligt Miller
  • Det råder oenighet om antalet, liksom om avgränsningen av en ”enhet”
  • Som utbildare/kommunikatör sträva efter att dela upp innehållet från översikt ner till allt mindre delar
  • Använd minnestekniker och repetition för att hjälp arbetsminnet ordna innehållet
    • Använd så många sinnen som möjligt för att förstärka upplevelsen
    • Se, höra, känna, dofta, smaka, göra, återberätta
  • Starka tillstånd gör det lättare att minnas (1 trial learning) och unika ledtrådar (triggers) underlättar framtida åtkomst långtidsminnet
    • Ingen fobiker i världen glömmer av att bli skitskrämd varje gång något ens påminner om triggern…
    • Det krävs bara ett tillfälle för att utveckla en fobi
    • Som tur är krävs det bara ett tillfälle för att bli av med den med
  • Som utövare av hypnos eller för att inducera ett alfa-tillstånd kan du avsiktligt överbelasta arbetsminnet