NLPs modell för att beskriva hur vi människor fungerar har tagit intryck både från behaviorismen och från konstruktivismen – två modeller som tidigare tävlade om att beskriva hur människor fungerade och hur man därför bäst skulle strukturera bland annat lärande och undervisning. I efterskott kan man kanske konstatera att båda hade både rätt och fel, eller att de höll i var sin pusselbit från samma kartong.

Behaviorismens syn på människans sätt att fungera handlade om stimulus (S) och respons (R). I dess världsbild hände saker utanför vår hjärna och inom oss var vi helt enkelt kopplade på ett sådant sätt att en inlärd respons triggades. Inlärning handlade därför om att störa/koppla ur tidigare gjorda associationer (t ex genom negativ förstärkning) och att skapa nya som skulle främja det önskade beteendet (genom belöning eller utebliven bestraffning).

Inom NLP finns S/R kvar som förankringar (eftersom vi idag vet att det mycket riktigt är så att ett stimulus triggar oss – det är bara det att det finns ett tomrum i den gamla modellen som inte tar hänsyn till allt det som sker innan vi avfyrar vår respons. Det tomrummets innehåll är också vad vi kan kalla för vårt medvetande, vilket agerar inte enbart på världen utanför utan i högsta grad utifrån en modell av hur världen fungerar, vilket var vad konstruktivismen hävdade.

I NLPs värld har vi egentligen två olika kartor – den första (primary access) som vi baserar på sinnesintryck (modaliteterna) och på hur vi kodat dem (submodaliteter) och den andra (second access) som utgörs av vår lingvistiska och semantiska beskrivning av den föregående. I den senare klär vi intryck och tolkning i ord (vilket innebär ytterligare ett lager av utelämningar, förvrängningar och generaliseringar).

Det är i glappet mellan stimulus och respons som meningsskaparmaskinen mellan öronen testar det som kommer in, agerar för att ta sig närmare ett önskat läge (här först kommer vår yttre respons), och sedan åter testar om målet är uppnått för att vid framgång sedan avbryta och återgå till vad det nu var vi ägnade oss åt innan, eller följa en ny tankegång.

Det arbetsflödet kallas för TOTE (Test – Operate – Test – Exit) och ligger till grund för NLPs hörnstenar om att känna till det önskade resultatet, agera, vara uppmärksam på feedback (testa om vi nådde fram) och utöva flexibilitet (så att vi kan ändra vad vi gör för att nå vårt resultat).

Samma modell ligger även till grund för NLPs fördjupade beskrivning av strategier, för det som NLP tillförde till TOTE-modellen var en beskrivning av HUR vi gör i de olika stegen, på individnivå vilket ju också medförde att vi fick ett verktyg för att avkoda mänskligt beteende och lära ut det till andra (inklusive oss själva).

Som vi redan beskrivit i avsnitten om representationssystem respektive om submodaliteter, så består vårt tänkande av att vi använder oss av våra sinnen (våra modaliteter) antingen för att ta in data från omvärlden, eller för att föreställa oss framtiden eller minnas tidigare situationer. Vi jämför det vi upplever utanför oss själva med antingen våra minnen eller våra konstruerade representationer. På basis av hur vi skruvat med submodaliteterna ger det oss en tolkning av det vi upplever, vår första nivå av innebörd. Vår karta (vår kognitiva modell) förser oss automatiskt med de tolkningar som av hjärnan bedöms som adekvata och därefter får vi den emotionella interna signalen som talar om för oss hur vi upplever läget och om vi anser att det är läge att fira segern, bita ihop och överleva dagen, slåss eller fly.

Låt oss ta ett par nykära individer som passerat förälskelsefasen och börjar ställa sig frågor om både sig själva och varandra. Säg att person X har haft tidigare situationer där X har fått höra att X är tråkig för att X är tystlåten, fast X egentligen älskar att vandra tyst, hand i hand, utan att ständigt behöva föra en konversation.

De är ute och går, i tystnad. TOTE loopen för gå promenad och prata/agera social varelse, har en inbyggd kontroll för hur länge X har varit tyst och i normalfallet är det en väldigt viktig signal eftersom X kan prata öronen av sin omgivning. Fast just idag är X uppslukad av en solig dag med fågelsång i det bästa sällskap X vet. Så X är i downtime (intern process) och därför inte så pratsam. Det tar ju tid att processa kinetestisk information och det finns stora mängder av den en dag som denna.

Plötsligt slås X av en medveten tanke ”undra om jag är trist att gå med för att jag är för tyst”. Varifrån dök den tanken upp? Låt oss kika på hur det kan ha gått till.

Test:

V(e) – Ser allt det fina som sker omkring
A(id) – Pratar med sig själv om hur fin den här promenaden känns
K(e) – Känner partnerns hand i sin, hur greppet en liten stund blir svagare
K(i) – Bedömer hur länge de båda gått tystna
A(ir) – Minns en tidigare incident med en annan partner som ansåg X trist
K(i) – Känner sig sorgsen och rädd

Operate:

A(id) – Pratar med sig själv om att göra sig medveten om vad det är för rädsla

Som tur är så är X NLP-utbildad så X kan direkt ställa sig metamodell-frågor för att avgöra vad det är som är relevant i stunden och vad som är ett eko av något som redan har passerat. (Aid)

X dissocierar under promenaden för att betrakta sig själv och partnern från sidan, samt föreställer sig vara i partnerns skor (Vic, Atr, Aid) och noterar med synen (Ve) att de går i synk.

För att få mer data trycker X partnerns hand och får en tyst speglad respons. (Ke)

X tittar på sin partner och ler, samt får ett leende åter. X tar in det speglade leendet (Ve) och jämför med tidigare leenden från partnern (Vir) samt konstaterar att partnern verkar lite nedstämd.

Partnern Y frågar om en tidigare händelse och X följer upp med att berätta om hur härligt X upplever att det är att de kan gå tysta ihop och njuta av allt det vackra runt omkring dem, samtidigt som X berättar att X en kort stund var rädd att vara tråkig, men sedan kom på att det bara var ett eko från en annan relation och hur glad det gör X att få vara just här och just nu med Y.

Y svarar storögt att Y precis gick runt med samma rädsla.

Test:

X har nu kongruent auditiv extern information som bekräftar att rädslan inte är adekvat i nuläget.

Exit:

Känslan upphör. De fortsätter sin fina promenad i solskenet. Båda ännu lite tryggare och ännu mer förundrade över det fina de hittat tillsammans.

Hmm, kan vi ha identifierat en strategi hos X?

Nu har vi bara data från ett samplingstillfälle för hur X gör när X blir orolig över att inte räcka till för sin partner. För att vi ska kunna fastställa vilka pusselbitar som utgör strategin så behöver vi först av allt kolla att det verkligen är en strategi och inte bara en enstaka incident som råkade bli ok. Om vi konstaterar att det är en strategi, då behöver vi fastställa i vilken kontext den tillämpas och dess omfång (vilka olika sammanhang fungerar den i och vilken är den lägsta logiska nivå avseende beskrivningen av strategin, som gäller som förklaring för samtliga kontext).

Kanske är det i exemplet ovan inte ”strategin för att minska rädslan för att bli lämnad av sin partner” utan X kanske använder sig av en liknande verklighetskontroll även i andra sammanhang? Då kanske omfattningen snarare handlar om ”strategin för att bedöma den inre rädslosignalens relevans för att kunna punktera irrelevanta rädslor”. Vi kan behöva chunka uppåt (bredare generaliseringar) eller nedåt (ytterligare precision) för att precisera exakt vad det är för strategi som vi avser att fånga.

Därefter kan vi söka upp tre olika individer, som vi modellerar i tre olika kontext, vid tre olika tillfällen per kontext. Om alla tre är likvärdigt duktiga på att desarmera inre rädslor så är det troligt att vi kommer att finna likheter i strategierna. Det som är gemensamt kan vara det som är avgörande för att strategin lyckas, medan det som avviker mellan försökspersonerna och de olika samplingstillfällena kan vara irrelevant brus.

Ok, vi är redo att fånga strategin, så hur ska vi agera?

1. Börja med att etablera en positiv ram för att skapa samhörighet (rapport): ”Du gör det där så bra, lär mig göra det med” eller ”Anta att jag skulle vara du för en dag, hur skulle jag göra det du gör?”
2. Kliv in i tillståndet eller färdigheten. Se till att personen är fullständigt associerad och kongruent med tillståndet eller färdigheten. Det bästa är att göra detta fysiskt på plats där personen normalt utövar strategin. Då triggas saker av den naturliga omgivningens förankringar, t ex att ha händerna på tangentbordet, sitta på en speciell stol mm. Kan ni inte vara där, så låt personen rollspela och återskapa delar av kontexten genom tonalitet, gester, möblering mm.
3. Hjälp personen att intensifiera tillståndet/minnet av att utöva färdigheten
4. Utforska hur personen gör det den gör. Var noga med att använda ett sinnesbaserat neutralt språk. Kalibrera VAKOG-händelser genom modellens ögonrörelser, tonalitet, tempo, gester, röstläge, ordval.
5. Försätt dig själv i uptime-läge med fokus utåt och i observatörs/metaposition. Träna dig i att undvika att värdera/sätta etiketter på det du ser och hör. Bara notera informationen, utan att den färgas av dina egna erfarenheter och tolkningar. Var som en kamera. Notera att människor ofta utför det beteende de ombeds beskriva. Fånga sekvenser, loopar, tester och villkor.
6. Be dem att överdriva ett steg i strategin. När de gör det kan det i sin tur trigga andra relaterade representationer, genom att överdriften tvingar dem att checka av mot deras egen inre representation av vad de gör.
7. Håll dig borta från innehållet! Du är där för att studera strukturen, inget annat.

Exempelfrågor:

1. Triggers
– Hur vet du när du är redo att börja ….
– Vad låter dig veta att du är redo att…

2. Operationer
– Vad gör du först?
– Vad händer när du startar?
– Vad gör du när du inte är säker på om du nått ditt önskade resultat?

3. Tester
– Vilka jämförelser gör du?
– Hur vet du när du fått dina kriterier uppfyllda?
– Vilka är dina kriterier uppfyllda?

4. Beslutspunkter
– Vad låter dig veta att du är klar?
– Vad låter dig veta att du borde gå vidare till något annat?
– Vad låter dig veta att du inte har lyckats?
– Hur vet du att du har avslutat strategin?

I morgon återkommer vi till strategier, men då avseende möjligheten att inte bara fånga upp de vi redan har utan att designa nya och installera dem.

I NLPs modell av hur vår kognition fungerar är submodaliteter centrala eftersom de utgör de faktorer som avgör hur vi har valt att koda det vi tagit in genom den modalitet de hör ihop med. Att man inom Neuro-Semantics valt att kalla dem meta-modaliteter istället för sub-modaliteter är för att man betraktar fenomenet från andra sidan. Där NLP upptäckte dessa faktorer ”under” modaliteterna hamnade beskrivningen av dem nedanför i begreppsträdet.

Inom N-S betraktas istället innehållet som nedanför, modaliteten som den aktuella kanalen för innehållet och de kodande faktorerna meta (ovanför) och även som något separat från innehållet. Det matchar bättre då det faktorerna i sin tur kodar, är vilken mening/innebörd som vi ger innehållet.

Vi rör oss konceptuellt uppåt i meta-nivåer av mening och meta-modaliteterna är första anhalt i hur vi kodar in mening i det vi upplevt.

De visuella egenskaperna som påverkar hur vi upplever mening i ett synintryck, oavsett om det är ett externt eller internt, ihågkommet eller konstruerat, är:

– Ljusstyrka
– Fokus
– Färg
– Storlek
– Avstånd
– Kontrast
– Rörelse
– Förgrund/Bakgrund
– Position
– Associerad / Dissocierad

De egenskaper som styr hur vi kodar mening i den auditiva modaliteten utgörs av:

– Tonläge (pitch)
– Kontinuelrigt eller avbruten (digital/tonal)
– Associerad / Dissocierad
– Tempo
– Volym
– Rymt
– Längd
– Avstånd
– Källa (riktning)
– Ljudkvalitet (klarhet)

De kinestetiska egenskaperna är:

– Tryck
– Position
– Omfattning
– Form
– Textur
– Temperatur
– Rörelse
– Tidsrymd
– Intensitet
– Frekvens

Vad är representationssystemen inom NLP?

De utgörs av våra sinnen som vi utöver att använda för att alls ta in data om världen utanför, även använder för att re-presentera, dvs internt återskapa våra minnen av det vi upplevt tidigare och våra konstruerade upplevelser av saker vi föreställer oss kommer hända i framtiden.

Vi har fler än de fem sinnen som NLP ägnar sig åt, men de faller utanför ramen för vad man ägnat sig åt att modellera i dagsläget. Därför lär du dig som NLP-utövare i första hand att fokusera på VAKOG-modaliteterna och deras attribut (submodaliteter inom NLP, meta-modaliteter inom Neuro-Semantics).

– Visuell (syn)
– Auditiv (hörsel), vilket i sin tur delas in i två underklasser; auditivt tonal (ljud, toner), auditivt digital (ord)
– Kinestetisk (känsel)
– Olfaktorisk (doft/lukt)
– Gustatorisk (smak)
– Motoriska rörelser

För var och en av dessa modaliteter gör NLP dessutom åtskillnad på extern information (e) vs intern information (i). Vidare delar vi in informationen i konstruerad (c) respektive ihågkommen (r). Aktuell hjärnforskning kring minnet visar att vi varje gång vi hämtar upp ett minne och bearbetar det dessutom påverkar minnet (dvs vi omkonstruerar det vi minns). Så även när vi säger att vi minns något innebär det en konstruktion baserad på de fragment vi har lagrat där vi villigt hallucinerar in nya data beroende på vilka suggestioner vi utsätts för. Å ena sidan innebär det att gränsen mellan minne och konstruktion suddas ut så att det är meningslöst att kolla efter vilken sida av kroppen som en klient riktar sin blick – och å andra sidan innebär det att vi nu har en förklaring till varför tekniker som fobikuren faktiskt fungerar så bra som de gör.

När vi samlar data för att bygga en modell över hur någon gör för att prestera exceptionellt bra inom en viss färdighet och jagar skillnaden som utgör skillnaden, fångar vi de olika arbetsmomenten som modellen utför. En rad med data som i sig själv motsvarar receptet för vad personen gör på insidan i ett speciellt steg kan som minst innehålla V A K och personens interna dialog (V, A-t, K, A-id) även kallat för en 4-tuple. En 6-tuple inkluderar även O och G, dvs lukt och smak.

Vi skaffar oss tidigt ett föredraget system (t ex kan vi föredra att ta in information via bilder) men detta kan skilja sig från det system vi föredrar att använda för att komma åt information vi lagrat. Kanske föredrar vi att se bilder för att lära oss nytt stoff, medan vi i första hand använder oss av vår inre dialog (auditiv intern) för att hitta till de bilder vi lagrat. Sättet vi använder för att hämta upp redan lagrad information kallas för det ledande systemet (lead system), alltså det system som ”leder oss till” den information vi söker, inte det system som leder över alla de andra.

Inom NLP har man gjort ett antal antaganden, som var och ett ska ses som en grovgeneralisering, men som tillsammans kan ge vägledning om vad en person använder för system för att ta emot, bearbeta och lämna ut information.

Dels har vi den av forskningen ratade modellen med ögats åtkomstsignaler, med andra ord antagandena att vart vi riktar blicken säger något om huruvida vi just då bearbetar känselintryck, talar med oss själva, minns eller konstruerar bild- respektive ljudinformation.

Modellen används t ex för behandling av PTSD (framgångsrikt enligt forskning, ska återkomma med källhänvisning). Det betyder dock inte att den är korrekt, bara att det kan finnas en annan förklaring än den NLP ger i dagsläget.

Åtkomstsignalerna är dock inte avgörande. De har bara varit en av flera modeller som ska används tillsammans för att hjälpa utövaren att pricka in vad som sker hos personen den pratar med.

Andra verktyg för att kalibrera aktuell modalitet är te x att kolla in gester, taltempo, kroppshållning, samt språkval.

En visuellt processande individ verkar i högre grad använda sig av yviga gester i ögonhöjd, verkar titta på bilder i taket, talar fort (för det är så mycket information i bilden som måste ut i textform att det är bäst att hålla uppe tempot för att hinna med innan nästa bildväxling sker).

Det visuella språket avslöjas även i textform då individen kan tacka för ett bra möte genom att säga att allt såg bra ut, eller att det vore fint om ni kunde ses för att den ska få bilden klar för sig, skulle ni kanske kunna boka in ett möte inom den närmaste tidshorisonten…

En auditiv individ pratar mer melodiskt, i ett mer avvägt och balanserat tempo, med tydlig artikulering, väl avvägda pauser, betoning på viktiga ord och gester som snarare är verktyg för att understryka det som sägs än rita ut vad som sägs.

Det auditiva språket gör sig hört genom att personen väljer att tacka för mötet genom att påpeka att det låter bra, dessa åtgärder klingar välbekanta, att det är viktigt att alla deltagare får göra komma till tals.

En kinestetisk individ tittar oftare nedåt, pratar långsamt, behöver tid för att hitta orden och känslorna, går in i sig själv för att uppleva det den beskriver och behöver tid för att processa det som den får presenterat för sig.

Den för stunden kinestetiskt processande individen använder sig av ett språk som handlar om hur saker känns, att allt går lätt, eller att livet är tungt, att det gick hett till på mötet och att opponenterna fick sina fiskar varma, att någon är kall eller fick ett kyligt bemötande, att det var lätt att greppa innehållet eller att det känns som om något tar emot.

Det finns förstås även sinnesneutrala begrepp med – dessa är extra viktiga när vi vill fånga någons strategier eftersom vi inte vill påverka hur den individ vi modellerar gör det den gör genom vårt eget språkval. Vi frågar därför i sinnesneutrala termer som ”vad är du medveten om”, ”vad händer först”, ”vad sker sedan”, ”vad händer direkt innan det här”, ”hur tar du beslut om att du är färdig”, ”hur vet du att du ska fortsätta”.

Vi undviker att installera genom att vi avstår från att fråga ”vad föreställer du dig för bild innan du tar ditt beslut” eller ”hur känns det inom dig när du tar rätt beslut” eller ”hur hör du att det är rätt beslut för dig just nu”.

Vi återkommer till representationssystemen, modaliteteter, submodaliteter och strategier under morgondagen.